Det här blir inte lätt.
Vi tar det steg för steg så som jag minns det.
Jag drar på mig träningskläderna. Jag hör lite muller ute.
-Jag hinner nog, tänker jag.
Visst jag hann springa i säkert 3minuter innan det började dugga.
-Lite dugg, vad gör det? tänker jag och springer vidare.
Visst jag hann springa i säkert 2minuter innan åskskuren kom.
Himlen öppnade sig över mig, blixtrarna lös upp himlen ovanför mig. Mina fötter va snart genomblöta av de stora vattenpölarna på marken. Vattenpölarna va varma. Det va varmt överallt faktiskt. Drog upp ärmarna på jackan och kände vattendropparna mot huden. Efter bara en liten stund fanns det nog inte en torr fläck på hela min kropp.
Jag blev förvånad, bara en negativ sak kom upp i mitt huvud och det va "Nu dör nog min telefon". Den låg i fickan.
Resten va underbart. Jag sprang fortare än vad jag någonsin har gjort en så lång sträcka. Jag lyfte ansiktet mot himlen och njöt av vattnet. Hela kroppen var ett me regnet. Energin jag fick i regnet och mellan blixtrarna va enorm. Mullret gav mig styrka. Jag va ett med naturen.
Jag fick stanna några gånger för att torka bort vatten ur ögonen, hur mycket jag än blinkade och försökte se så gick inte det. Vattnet va överallt! Kändes som att jag försökte kolla under vattenytan. Jag ville inte sluta springa. Sträckan va längre än jag tänkte mig innan. Jag ville inte gå in igen. Jag ville vara ute, i regnet, bland blixtrarna.
Magiskt.
Jag kom iaf in igen. Det droppade om mig och alla klädersplagg gick att krama ur massa vatten från.
Vacker upplevelse.
Jag vet, det va bara en löprunda, men för mig va det något mera.
(Telefonen lever)
Att vara ensam
Sakna någon så himla mycket efter en så kort tid. Jag är van vid att vara själv, men det är annorlunda. Då vet jag att han kommer hem när han slutar jobba. Igår visste jag att han inte skulle komma hem och då blev allt så mycket jobbigare.
Snart är det dags att gå till jobbet.
Förändringarnas tid är kommen?
Att tränga sig på
Jag är inte mycket för folk som tränger sig på mig. Folk som inte respekterar att jag inte vill prata med dom. Försäljare är ett bra exempel på detta. Inte bara försäljare, även de ungdomarna på stan som vill att jag ska byta till grön el eller ge pengar till något som dom tycker att jag ska ge pengar tilll. Dörrknackare är idag inte så vanligt, men Jehovas vittnen är trogna dörrknackare. Dom ger inte upp i första taget.
Telefonförsäljare har jag, tack och lov, inte råkat ut för på länge. Jag har jobbat som telefonförsäljare, i 3 veckor. Det va hemskt. Jag kände mig som en hemsk människa. Jag ringde folk för att pracka på dessa människor något som "jag" tyckte dom skulle ha. Jag störde dessa människor i deras liv. Jag tog iaf ett nej. Jag va inte ihärdig, jag va snäll och tackade för pratstunden och önskade dom en trevlig dag. Det menade jag. Resten menade jag inte. Jag vill lägga till att jag inte fick något sålt.
"Vad betalar du i elkostnader nu?" -jadu, jag betalar inte för elen så jag vet inte, det gör min karl. Det är mitt svar.
"Vad ringer du med idag?" - Telenor.
"Vill du betala mindre varje månad än du gör nu?" -Nej, för jag betalar ingenting, det gör min karl.
"Kan du tänka dig att avvara 50kronor i månaden för att/.../" -Ja det kan jag, men vill jag ge pengar till något så söker jag upp den organisationen själv.
Vill jag ändra på något så kan jag själv besluta om när och om jag ska ändra något. Jag behöver inte ha någon annan som berättar för mig att jag behöver ändra på sakerna jag har. Jag behöver inte ha det billigaste som finns, jag klarar mig ändå. Jag sover gott om natten även att jag inte ger bort mina pengar.
Idag kom Jehovas Vittnen till mig. Jag stod länge och kollade på dom innan jag öppnade. Dom hade börjar ge sig av ner i trappen, då låste jag upp och ber om ursäkt för att det dröjde innan jag öppnade. Två leende karlar va nu framför mig. Jag visste vad de ville innan jag öppnade. Dom pratade om hur världen borde vara, naturen ska räddas, krigen bör upphöra, människor ska leva lyckligt. Det låter fint tycker jag. En man pratade, den andra log. Log verkligen mycket. Jag undrade vad han gjorde där. Va han där utifallatt den mannen som pratade skulle råka illa ut? Va han där för att visa hur mycket vittnena kan le? Jag fattade inte vad han gjorde där.
Jag fick två små tidningar. Jehovas Vittnen- vilka är de? och Är slutet nära? Jag sa att jag skulle läsa dom små tidningarna. Vad skulle jag säga då? Jag är ju en snäll och trevlig männsika. Jag vet hur man läser, så varför skulle jag inte? Jag vet nu vilka Jehovas vittnen är, för jag läste det. Jehovas vittnen är väl som de flesta andra människor. Som du eller jag. Bara det att jag inte har en Guds lag att följa, jag har statens lagar att följa. Jag följer Sveriges Rikes Lag. Det gör Vittnena med, sålänge det inte strider mot Guds ord.
Är slutet nära har jag inte läst än. Jag ska göra det. Klart jag ska läsa. Annars får jag ju aldrig veta vad det står däri.
Mannen sa att de skulle komma tillbaka. Det hoppas jag. För jag har saker att fråga. Jag vill inte dö nyfiken. Jag undrar uppriktigt hur en starkt troende människa tänker. Jag vill veta det. Jag tror aldrig att jag kommer att bli en starkt troende människa. Jag har aldrig trott i hela mitt liv. Jag tror på vetenskap och fakta. Fakta kan förvisso ändras med tiden, det är inget som är bestående. Fakta idag, kan vara osanning imorgon. Så lever jag mitt liv.
Att allt står skrivet i en bok som är många år gammal är för mig vansinne. Vansinne att tro att de som står i boken skulle vara sanning. Sanning är ju olika för vem man frågar. En sanning för mig, behöver inte vara en sanning för dig. Därför antar jag att Jehovas vittnen har en gemensam sanning, de har tillsammans beslutat sig för att det de står är deras sanning. Deras sanning vill de dela mig sig av till mig. Jag läser gärna deras sanning, deras syn på livet, för detta kommer att utvidga mina vyer.
