Det här blir inte lätt.
Men jag försöker.
Vi tar det steg för steg så som jag minns det.
Jag drar på mig träningskläderna. Jag hör lite muller ute.
-Jag hinner nog, tänker jag.
Visst jag hann springa i säkert 3minuter innan det började dugga.
-Lite dugg, vad gör det? tänker jag och springer vidare.
Visst jag hann springa i säkert 2minuter innan åskskuren kom.
Himlen öppnade sig över mig, blixtrarna lös upp himlen ovanför mig. Mina fötter va snart genomblöta av de stora vattenpölarna på marken. Vattenpölarna va varma. Det va varmt överallt faktiskt. Drog upp ärmarna på jackan och kände vattendropparna mot huden. Efter bara en liten stund fanns det nog inte en torr fläck på hela min kropp.
Jag blev förvånad, bara en negativ sak kom upp i mitt huvud och det va "Nu dör nog min telefon". Den låg i fickan.
Resten va underbart. Jag sprang fortare än vad jag någonsin har gjort en så lång sträcka. Jag lyfte ansiktet mot himlen och njöt av vattnet. Hela kroppen var ett me regnet. Energin jag fick i regnet och mellan blixtrarna va enorm. Mullret gav mig styrka. Jag va ett med naturen.
Jag fick stanna några gånger för att torka bort vatten ur ögonen, hur mycket jag än blinkade och försökte se så gick inte det. Vattnet va överallt! Kändes som att jag försökte kolla under vattenytan. Jag ville inte sluta springa. Sträckan va längre än jag tänkte mig innan. Jag ville inte gå in igen. Jag ville vara ute, i regnet, bland blixtrarna.
Magiskt.
Jag kom iaf in igen. Det droppade om mig och alla klädersplagg gick att krama ur massa vatten från.
Vacker upplevelse.
Jag vet, det va bara en löprunda, men för mig va det något mera.
(Telefonen lever)
Vi tar det steg för steg så som jag minns det.
Jag drar på mig träningskläderna. Jag hör lite muller ute.
-Jag hinner nog, tänker jag.
Visst jag hann springa i säkert 3minuter innan det började dugga.
-Lite dugg, vad gör det? tänker jag och springer vidare.
Visst jag hann springa i säkert 2minuter innan åskskuren kom.
Himlen öppnade sig över mig, blixtrarna lös upp himlen ovanför mig. Mina fötter va snart genomblöta av de stora vattenpölarna på marken. Vattenpölarna va varma. Det va varmt överallt faktiskt. Drog upp ärmarna på jackan och kände vattendropparna mot huden. Efter bara en liten stund fanns det nog inte en torr fläck på hela min kropp.
Jag blev förvånad, bara en negativ sak kom upp i mitt huvud och det va "Nu dör nog min telefon". Den låg i fickan.
Resten va underbart. Jag sprang fortare än vad jag någonsin har gjort en så lång sträcka. Jag lyfte ansiktet mot himlen och njöt av vattnet. Hela kroppen var ett me regnet. Energin jag fick i regnet och mellan blixtrarna va enorm. Mullret gav mig styrka. Jag va ett med naturen.
Jag fick stanna några gånger för att torka bort vatten ur ögonen, hur mycket jag än blinkade och försökte se så gick inte det. Vattnet va överallt! Kändes som att jag försökte kolla under vattenytan. Jag ville inte sluta springa. Sträckan va längre än jag tänkte mig innan. Jag ville inte gå in igen. Jag ville vara ute, i regnet, bland blixtrarna.
Magiskt.
Jag kom iaf in igen. Det droppade om mig och alla klädersplagg gick att krama ur massa vatten från.
Vacker upplevelse.
Jag vet, det va bara en löprunda, men för mig va det något mera.
(Telefonen lever)
Kommentarer
Postat av: Cicci
Det låter underbart :)
Trackback
